Dagens önskade

Våren 2006 var det sushikväll i husie med mig och sara kaaman och inlagd ingefära.
då myntades det här:
Vad är det hon har där i ansiktet, är det hud?



fotnot: det var även med sara kaaman som jag hade den lilla pannkakasmustaschen.
Det är lätt att tro att jag på något vis fetischiserar mat i ansiktet. men det är alltså något väldigt relationsspecifikt.

dagens tips

Dagens tips är ett boktips!

Kai har äntligen gått med på att klippa mitt hår, efter fyra års vänskap full av krossade förhoppningar. Han är liksom alla vänkretsars mästerfrisör och jag har provat alla knep jag kan för att få honom att klippa mig. Jag har svängt mitt siljeslena, tjocka hår i hans ansikte, jag har lagt ut det på hans kudde när jag sovit över hos honom och lagt mig före honom. Jag har gnällt framför spegeln: "åh, om jag bara kunde klippa hår" och jag har prisat på äkte tjejvis: "åh, du är alltid så fin i håret, så mycket mycket finare än jag". Jag har bönat och bett, hotat vid tillfällen, och frågar rakt ut: när är det min tur? när ska du klippa mig?

Det har aldrig blivit av, men nu är Kai pank och behöver låna pengar till nya linser och för att ta hål i öronen. Jag, som är så stadd vid kassa, lånar ut, och tar ingen ränta men kräver det uppenbara: en klippning.

Då stack han "Hair Wars" i min hand och sa: Läs den, sen snackar vi.
Här kommer lite godbitar:


Vissa gör en glad.

Stylist: Wishbone
Andra gör en lite ledsen

Stylist: Little Willie


Vissa är patriotiska eller fundamentalistiska:


Stylist: Little WillieStylist: Steven Noss

Andra får en bara att gråta av lycka och avundsjuka:

Stylist: Ruby Jean Davis

Jag tänker att Jag och Hansson, om vi någonsin blir stylade såhär bra, skulle bli stylade ungefär såhär.
Det är min högsta önskan.
Nu är det dags för bloggen att få spons!

Malmö Modestad

Här är jag i Malmö Modestad och hälsar alla välkomna. Ganska snart i modestaden så kände jag att jag fått på mig en lite för kort kjol. Jag skämdes och drog i kjolen, men det hjälpte inte. Den fortsatte att vara för kort. Tänkte att det inte passar för en trettioåring att klä sig som en lågstadieunge.

Såhär på bilden så tycker jag att min jacka ser ganska snygg ut, men i verkligheten så är den helt dassig i färgen. Den är blott ett år gammal, och den var jäkligt dyr (mina mått mätt). Jag köpte den när jag tänkte att jag skulle unna mig något, och så fick jag bidrag av mina föräldrar. Två gånger har blixtlåset pajat, och då har jag fått gå tillbaka till butiken med den och fått den lagad. Det var ett riktigt bottenköp. Nu behöver jag en ny jacka. Men jag har inte råd.

Jag är ändå glad, för inom loppet av fem timmar så ska jag träffa tre av mina bästa vänner.

Här är jag och en av mina bästa vänner på moderunda. Den här klänningen gillade vi båda. Men den kostade 700, så ingen av oss köpte den. Eftersom vi båda fyller 30 den här hösten, så tänkte vi att det kunde vara en trettioårsklänning. Men det blev det inget med.

Istället köpte jag en trettioårskofta på UFF. Jag blev så jävla nöjd med den. Min kompis på ovanstående bild var så extremt missnöjd med att jag hela tiden låg steget före henne, och att koftan därför blev min. Hennes avundsjuka gjorde min glädje större.

"Den satt som en smäck på dig!" sa UFF-biträdet och jag tackade, och sen sa jag till min kompis kanske tre gånger att biträdet sagt så. Jag älskar den blåa djur-känslan i koftan.

Varför pratar man aldrig om triumfen att vara den som hittar det bästa i en second hand-butik? Den här girigheten. Igår kände jag den. Jag är nästan alltid den som måste gå snopen ifrån de butikerna, men igår var det min turdag.

the man that i am when i am with my man

Nu är jag proper, men vänstervibbarna känns för tunga.
Min stalinska mustasch är dock bara en tunn flärp av pannkaka som jag lagt på överläppen.
Att klä sig i mat är alltid svårt om det inte är kött, men då är det äckligt eller oetiskt.

Dagens tips

Idag var Anaz hemma hos oss och åt risotto och tryckte i sig av smågodis som står i ett gigantiskt lerkärl på vardagsrumsbordet.
vi pratade om utrikespolitik, oljan, usa-valet, palestina och hur det var att vara kk med en kille i mossad och hur akward eftersexsnacket kan bli.

Men han gav mig ett modetips!
Israeliskt flygplatsmode, hetast just nu:
- Try not to look leftist. (efter att ha ögnat mig upp och ner)
- Try to look naive and nice and blonde and scandinavian. Be all like "oo, i want to visit the museums, and drink alcohol and go fuck nice jewish boys on the beaches of tel aviv". Try to look proper.

Imorgon har jag en ledig dag och ska öva på att se proper ut framför spegeln.

småsaker

Min stil kan sammanfattas med tre ord:
för små kläder.
det har – under alla olika stiluttryck jag bläddrat igenom under barndom, tonår och tidigt vuxenliv – genomgående varit en del av min stil.

Dagens för lilla plagg är ett plagg som slagit mynt på "för liten"-stilen, Boleron, eller Minijackan.
Den här Minijackan hittade jag i vår gemensamma garderob. Det var Athena som slängt in den där. Hon sa att hon alltid blev skrattad åt när hon försökte ha den på sig, så hon har aldrig haft det.
Men jag tog saken på allvar.
Ingen skrattade åt mig, åtmindstone inte rakt i ansiktet.
Under Minijackan hade jag en trikåklänning från hm, samma som i förra inlägget utan att ha tvättat den emellan, och blå jeans. Utan att för den delan tvättat dem sedan jag omskrev dem senast.
Minijackan glänser, den leker med ljuset och spelar med sina färger och glittrar, här är jag, titta titta kom och ta mig och andra saker som prassligt, matt men glansigt tyg brukar väsa åt en.

Axelvaddar har den också. Det syns kanske inte på bilderna som är i profil.
På bilderna ser man däremot hur kort Minijackan är. och hur mycket kortare den kan bli.

På kvällen var jag på releasefest för det inte längre så nya numret av Bang. Minijackan glänste och väste. Jag började flera meningar med "Min modeblogg...". Folk verkade vara roade av pratet och tilltalade av Minijackan.
Jag kände, vilket är lätt hänt, mig både tillfredställd och äcklad av situationen.

obs bulan på mina jeans är min mobil som inte får plats i Minijackan, eftersom den såklart inte har några fickor.

Fantomen

Jag är hemma hos mina föräldrar. Där finns en låda som vi kallar för Roliga Lådan. I Roliga Lådan ligger roliga hattar och plagg, sparade för festliga stunder.

Jag har frusit i fem dagar. Jag vet inte varför. Det känns som en frossa som aldrig tar slut. Därför gick jag idag till Roliga Lådan för att värma mig (både kroppsligt och sinnligt) och hittade Fantomen-masken som pappa hade på maskerad på åttiotalet. Jag hittade även pappas fotbolltröja från samma årtionde. Det var sköna kläder, fotbollströjan var i syntetiskt, värmande material och Fantomen-masken var riktigt svettig.

Jag hoppas att masken inte ger associationer till S/M eller Den Elaka Styvmodern i Snövit. Det är nämligen en helt snäll mask. En Fantomen-mask. Jag läste precis aldrig Fantomen som barn. Det var en grabbarnas seriefigur. Men som jag minns det var han snäll, rentav en hjälte. Och det är också känslan som jag lite har haft idag.

En sak som jag uppskattar med Fantomen-masken är dess avsmalnande effekt på min hals. Detta är en mask som jag kan rekommendera för alla tjockhalsade människor därute.

lilla blomma

Idag fortsatte jag att vara lilla blomman. Skör och nyutslagen. Jag fortsatte också med håruppsättningen inspirerad av Julia Tymosjenko, östblockets gasbondmora.
Till det hade jag grå långkalsonger som jag snott av morsan förra vintern, en kort trikåklänning från hm, röda fotbollstrumpor och en stickad tröja i vitt och köttfärg. När jag skaffade tröjan tänkte jag mycket att den såg ut som köttfärs, men nu när jag sett köttfärs igen för första gången på länge och även stekt den i mitt kök, så tycker jag inte tröjan är lik köttfärs längre.
De vita bitarna kan fortfarande vara likt späck.

Dagens tips kommer från Anette och är även en del av dagens outfit:
- Sluta ha underkläder.
Efter att ha levt anseenligt länge och fött två barn har Anette utkämpat ungefär alla strider som finns att utkämpa med och mot sitt underliv, och tipsar om att frånvaron av underbyxor en mirakelkur utan like.

Jag förhåller mig intresserad och lite nervös. Känner mig inte friare än vanligt.

fest

I fredags var det fest med jobbet. Temat var militär. Det kan vara världens sämsta tema, men är man sugen på fest så är man. Jag kom kamouflerad. Jag var redo att ligga i skogen, tyst i en hel vecka och inte synas. Öva mig psykologiskt liksom. Till och med skorna var smygarskor. Jag kallar dom för vuxna sockiplast.

Det var en bra klädsel på så sätt. Ingen kunde se mig varken till eller från jobbet. Jag smög längs husväggar och träd. Under festen så var det såhär: men var är Elin? Ingen såg mig. Fastän jag satt alldeles i närheten. Lite som en mobbad, när ingen ser en, fastän frivilligt mobbad.

veckans sjalspecial!

Nu introduceras en följetong: Veckans Sjalspecial!

Den här sjalen glömde min bekant Meghan "wastehammered" hemma hos mig när hon sov över efter en spelning 2006. Sen i Våras på en hemmafest på Sevedsplan är den dock försvunnen. Bilden togs i mitt gamla kök kanske en vecka innan detta.

Palestinasjalen är en röd tråd igenom mitt liv och att den fanns i turkos har jag aldrig sett förutom på just detta exemplar vilket gör det extra nesligt att den är försvunnen.

Knytningen är en klassisk "slipp identifikation och sand i näsa och mun"-konstruktion.
En säkerhetsnål kan behövas för att hålla tyget på plats över mun och näsa.

extra lång och mystisk

På diskbänken med Kai

Idag och igår har jag haft lånklänning. Svart trikå, med smågotig snörning, och en blomma i min flätade håruppsättning.
Jag läste i en tidning att långklänning är höstens must-have. jag tänkte att jag skulle prova.
Jag har inte haft långklänning sedan jag klick på högstadiet på slutet av nittiotalet och kombinerade det med fjortonhålskängor. Den trenden är tillbaka har jag hört.
På stan såg jag ingen med långklänning. Jag åkte tunnelbana, jag gick på sveavägen, jag var på bio, jag åkte till söder (söder ska ju vara en mycket trendmedveten plats). Ingen långklänning. Inte förrän på tunnelbanan hem genom söderort ikväll satte sig en kvinna i hellång svart chador brevid mig och läste i en arabisk glosbok. jag kände mig äntligen bekräftad.
Annars var det svårt att gå i långklänning. Trikån liksom smet åt kring vaderna och jag tyckte det verkade lätt att snubbla. Jag hade även inledningsvis högklackade skor, vilket jag inte alls är van vid. kanske 6 cm klack, och det är ju anseenligt.
Det gjorde ont i fötterna och jag var tvungen att gå långsamt. långsamare än jag brukar. och min biodejt var hela tiden ett halvt eller ett steg före mig på gatan.

I håruppsättningen hade jag även en blomma som fäste upp min fläta som jag virat kring huvudet likt en klen turban.
Detta föranledde följande situation:
Jag plankar genom spärren i hagsätra och en man möter mig.
Mannen: Åh, vackra blomma, varför smyger du förbi?

Jag blev blomman och blomman var jag. Blomman hade dessutom inte behövs smyga förbi spärren, utan hade frankt kunnat vandra upp till spärrvakten och bli igenomsläppt. Blommor släpps igenom, betalar aldrig, faller mellan stolar, bara för att fångas av stiliga män.

Jag drog upp långkjolen och hoppade så gott och snabbt det gick upp för trappan till spåren. Väl medveten om att jag var en vacker blomma.

När jag gick på stan och spanade efter andra med långklänning som uppmärksammat trenden som är så på gång. (en annan trend som är helt rätt är ju dessutom got(h) - lägg då märke till snörningen i halsen!). Medan jag gick och spanade, och försökte att inte snubbla eller gå med hälarna först, vilket är dumt när man har högklackat, kände jag den Magiska, kanske mystiska auran som längklänningen gav.
Långklänningen kändes mycket mystisk/magisk. Och jag kände mig mystisk/magisk med den på. Något jag var dålig på att axla fullt ut.

När jag imorse låg hemma hos Jenna och spelade Mass Effect kom dock nästa upptäckt:
Nästintill oändligt lång trikå är nästintill oändligt formbar. Jag fick plats med hela Jennas täcke under klänningen. Det var både varmt och bekvämt. När jag satt upp kunde jag luta mig framåt och vila på det pressade täcket som om det var en kudde. När jag låg ner blev alla ställningar bekväma. täcket hölls på plats av det åtsmitande plagget som smet och karvade olika sorters former i det syntetiska vaddet.
Jag fotade det inte då, men har återskapat hemma med kuddar från anettes rum:


Vadderade kläder är fatsuitbrottare och hästtjejer förunnat. Jag tycker det borde ändras.
Länge har jag velat sy vadderade stora dräkter, men jag har alltid saknat stoppning. Nu förstår jag plötsligt att stoppningen finns Överallt.
Nu har ni sett Med, här kommer Utan:

Utan, helt klart mer Mystiskt/magiskt.

polosignaler

Det här är en tröja som jag aldrig haft på mig förut.
Senapsgul med rymlig polokrage. Jag matchade den med blåjeans, lägg märke till hur jeanssömmen har samma senapsgula färg.
Jag har förstått att jag aldrig ska ha polokrage. Det har stått i tidningar tillexempel, men jag har också sett bilder på mig själv som var övertygande. När jag var 16 försökte jag ha polotröjor. vita, svarta, bruna. Ibland med mönster.
Sen slutade jag. I tidningarna hade det tillexempel stått att poptröjor ska man inte ha om man inte har väldigt lång hals. Jag har halt enkelt inte det.

Under dagen bar jag på den här osäkerheten, om halsen, hur den var kort och hur polokragen förkortade den. Andra orosmoment var kombinationen av mina maoistglasögon och den boll-liknande pagefrisyren jag går runt med. Hur det hela, i kombination, skulle bli för mycket murrig pk-student i början på 70-talet.
Bara murriga pk-studenter i början på 70talet har kombinationen senapspolo+stora brillor+bollig page. Icke att missta för svart/grå polo+välmarkerade brillor+rak page som helt klart slår an en mer nihilistisk intelektuell ton. eller bara polo i största allmännhet. Folk har ju aldrig det förutom de dagar de går till jobbet och blivit bitna av vampyrer och verkligen inte kan komma undan med att ha på sig en liten chic sjal runt halsen. Sådana är dessutom så lätta att rycka av, vilket man kan se i avsnitt 7 av True Blood.

Ingen sa någonting om min outfit, hursomhelst.
När jag gick på toaletten på jobbet låg där senaste numret av "klick!" eller "sofies mode". (de är utbytbara, det säger till och med cheferna på jobbet, så det är helt okej att skriva det utan att vara rädd att bli av med jobbet) Där stod det att HÖSTENS FÄRGER var helt rätt. Till HÖSTENS FÄRGER räknas de uppenbara, brun, röd, gul och - SENAP.

Jag måste alltså säga att jag blev snarare bekräftad i den här klädstilen, än ifrågasatt.
Jag kände mig dessutom Hel och Ren, eftersom inget var trasigt och senapsgul 100% ACRYL uppenbarligen inte får svettfläckar under armarna oavsett hur stressad man sitter och är över att någon på ens arbetsplats ska tro att man är maoist. Eller fangbanger.

igår

Igår klädde jag mig som en matsalstant.

När jag såg mig själv i spegeln insåg jag att jag förmodligen är dömd till att bli en matsalstant. Då blev jag allvarlig. Jag ska bli en matsalstant av den gamla skolan: ilsken och bitter.

Jag var tvungen att vara med eleverna i skolköket. Jag tycker inte om att vara i skolköket. Inte för att jag inte gillar att laga mat, utan för att jag inte kan något om skolkök, så jag står och ser helt fet och bortkommen ut i kläderna som man måste ha i skolköket.

När man jobbat en dag i skolköket så luktar man stekos och flott. Det är några av mina sämsta dofter. Då måste man åka hem på tunnelbanan med sorg i kroppen och fett och illaluktande hår.

Insmörjning

Igår mjukade jag upp huden med Ikeas bodylotion. Den luktar riktigt billigt, och det är den också. Man får nästan en hel liter kroppssmörj för bara trettio kronor, och då räcker förpackningen i ett helt halvår.

att hålla med

Idag matchade jag svart, vitt, beige och prickigt.
Det funkade ganska bra och jag upplevde det som konsekvent.

Enda kommentaren var från en kollega som sa: världens längsta halsband.
så långt var det inte, men det tyckte han.
jag var medgörlig och sa: ja, alla tycker det.