februari - en skyltning

Ni kanske undrar vad jag håller på med nu för tiden?
Det undrar jag också.
Uppenbarligen har jag klippt mig, och börjat bära tubtopp-magtröja. Men den uppmärksamme uppmärksammar säkert mer. Tillexempel mitt nya sällskap. Likt Ika hade Åke har även jag, förutom mina mimskills, en sidekick som är som en förvuxen docka.
Han bär en svart basker från mary quant som varit min mors, skir blå sjal under hatten och även knuten runt armen, willys gamla dödskallevantar som jag hittade i en låda och antog att han slängt, ett grönt nyckelband a la företag som profilerar sig mot de yngre typ p3 och högskolan i dalarna, detta är dock från Pregnacare och i den hänger nyckeln till mina föräldrars hus. För att göra helhetsintrycket mindre naket slängde jag även på honom mitt kanske mest älskade plagg, det otvättbara x-ray spex-linnet. Det har ingen form kvar att tappa, och trycket har jag gjort själv med en mall som willy gav mig när jag fyllde 21. Dessvärre strök jag aldrig efteråt - ska man ju göra så att färgerna sitter i - så nu tvättar jag inte linnet om det inte absolut måstes. Istället luftas det och här har den ultimata lösningen uppenbarats.
Slängd över armen har han även min guldglittriga nylon och plasttop, som kliar och är väldigt öppen i ryggen och som jag och Sara hittade på stadsmissionen på nytorget förra våren och som egentligen hon skulle köpa, men jag betalade för och sen fortsatte att ha hemma hos mig och använda. Han är helt enkelt, helt enastående både som stilig sidekick och dramatisk herrbetjänt.


För att fira länkar jag till den här videon med Poly Styrene som ju såklart är helt fantastisk och kunde jag klä mig i henne imorgon gjorde jag:



och om ni undrar över min outfit är tubtopsmagtröjan ett litet nummer som jag själv svängt ihop.
En olivgrön barn-T-shirt klipptes av vid armhålorna och sedan använde jag den som "sultanbälte" under "sultanbältes"-storhetstiden 2002-2004. Alltså den bars ovanpå lite låga byxor för att täcka glipan till den lite för korta tröjan.
Vid något tillfälle 2006 hade jag vid tillfälle problem med brösten som vanligt och ville ha bort dem och funderade på att köpa en binder via internet, men istället sydde jag in det gamla stycket ni ser ovan så mycket jag vågade, tre gånger på raken, och sen hade jag en smal tub som slimmade ner överkroppen till en platt muskelmassa.
i ungefär tio minuter, sen var titsen tillbaks igen.
idag har jag burit den tillsammans med svarta sweatpants och även grön munktröja vilket har gått väl ihop med att stanna hemma och städa och vika tvätt och sitta på pilatesboll och googla på olika katthemskattungar. Förutom att när jag böjde mig frammåt för mycket, tex när jag plockade upp kläder från golvet, för då halkade toppen ständigt ner, och brösten ständigt ut.

med nästa lön är det kanske dags för en ny investering.

Försvunnen stil

Jag har varit borta men nu är jag tillbaka.

Jag sitter i vardagsrummet och spelar ukulele igen. Allt är som vanligt. 2009 är inte ett år man måste vara rädd för, bara för att det går i hopplöshetens tecken. Idag är det tillexempel sol.
Jag har på mig jeans och svart linne, accompanjerat av blå skjorta med svaga rutsystem och en beige liten kofta med en saknad knapp ungefär i mitten, den där som man oftast brukar knäppa.
Ukulelen är en grön mahalo-uke som jag fick som betalning eller muta av en kulturfestival som jag var med och ordnade med och jobbade på 2007.
Jeansen har jag hittat i en låda som klara lämnade i vår lägenhet och sen sydde jag om dem. Det svarta linnet har jag i min ungdom stulit på en stor klädeskedja och den blå skjortan har nog tvivelsutan varit Saras innan, men jag har strongt mutat in den.
Den beiga koftan är ett mysterium. Jag tror att den tidigare varit lite "guldig", men nu är den alltså bara beige och saknar knapp. Kanske är det ett sådant slags år 2009 får bli.
Man tror att det är sämre, men det är egentligen mycket bättre.

Jag har börjat klä mig mycket i oflamsäkert, för jag funderar på att bränna mig själv i protest mot kriget i gaza. Annars inget nytt.

högborgelig jul

I dag är jag bjuden till en julfest i det traditionellas tecken.

jag ligger på studsmattan iförd brun resedräkt och funderar på om det är lite som pepparkaka, kommer jag undan med det här?






Lårhöga nylonstrumpor har jag också. varför finns sådana? de är plågor. stay-ups kallas det. de stanna uppe genom att stoppa blodflödet i benen och förtränga låren. Det är bara smärta.
Jag älskar att kroppen är formbar, men där går gränsen.
Visst, det är fint att man kan göra ett lår till två mindre ovanpå varandra - fantastisk värld vi lever i - men på bekostnad av skärande smärta och förfrusna knän, vader och fötter är det inte bättre än de p-piller som jag nu tvingas äta för att få bukt med mina störda menssmärtor och treveckorscykler. Ja världen är fantastisk och kroppen helt formbar och jag vill bara rusa in i alla försök att förvränga den, men nu ligger jag hemma med skärmärken övanför knäna och två svullna bröst och mår illa varje gång jag äter.

Det är inte avsikten det är fel på utan alltså konstruktionen. För, nu säger jag i hederlig gneta knot radikalfeministisk lysistrate-anda; det är inte de som bär stayupsen som skapar dem.

Mot det traditionellas tecken!

postumt (igen)

Jag fyllde år för jättelänge sedan. I söndags hade jag rafflande nog kalas hemma i kroppen och gånggärnen gick varma hela eftermiddagen och kvällen.

dresscoden var fri och jag bar en litet nummer som jag nyss köpt på emmaus, en vit BOLERO i något som Anette upplyste mig om i tvättstugan är Syntet. Jag som trodde ylle, tvättade den sedan i tvättmaskin och t o m torktumlade numret – det höll för kung och fosterland.
Men detta med festen var alltså innan, då numret solkades med frikostig födelsedagssvett.
Jag fick ett par leopardmönstrade tights från Valle, som även gav mig en liten väska i samma tyg. Jag kände mig mycket nyfiken: var detta någon jag skulle bli? Och det var det. Igår bar jag tightsen på jobbet, tillsammans med en långärmad kortklänning och en liten sammetsväst, och på mötet med nattchefen höll alla med henne om att jag såg extra tjusig ut. Jag sa: jag var i tvättstugan hela dagen: världen har öppnat sig.

Till födelsedagsnummret bar jag alltså något form av trikå och sedan pynt, i form av örhänge och uggelhalsband. Jag försöker signalera till omvärlden att jag gillar uggle- och apsaker
, men världen har andra spännande planer för mig – leopard.

Sen på kvällen kom Hanna med två kassar fulla, en med blommor från hennes disputation (som höll på att falna), och en med godis, chips och ett sprillarns nytt exemplar av hennes avhandling. Jag fick även den här partyhatten jag ses sporta på bilden. Den är silver och grön och har texten happy birthday skrivet över. Snits, sa jag, satte den på sne och ja, det var en glad dag.

mössor

Jag mår illa idag och har mensvärk, alltså klär jag mig oömt. trenne par tunna mjuka strumpor, kostymbyxor med lös knäppning, linne och stickad tröja. Innomhus bär jag mössa. Det är så kallt i lägenheten. på golvet kallast, och då kan ni räkna ut att om mössa behövs är det kallt. Ni kan se hur hibiskusen slokar. Och jag, hur jag slokar ut ur fåtöljen över armstödet.

mössan är från en låda i hallen. den är oöm och jag trodde att det var allt som räknades.
sen googlade jag lite på "NY + knit cap" och "NY + hat" och "NY + beanie" och slogs av hur mycket man kan tycka och anse om mössor och märkte att jag själv också härbergerade en och annan åsikt.
Min främsta åsikt, eller det här är mer ett faktum, är att ordet för mössa på engelska är undermåligt och svåråtkomligt.
En gång när jag umgick med en amerikan frågade jag honom: Vad heter mössa på engelska, alltså en stickad mössa (mössa här ersattes av en beskrivning av hur och vad en mössa är och gör) och då svarade han: "Tobagon".
Det trodde jag länge på.
men efter att ha googlat idag har jag återigen fått det bekräftat att det betyder KÄLKE på engelska. och nytillkommen information idag är att det också är en sexställning som verkar jävligt jobbig.

Så nu sitter jag här. illamående och lite upplyst och det är väl fint med kunskap.
Man lär sig så mycket av att ha på sig kläder.

Här är samma mössa på ursprungskällan:

Ett videoklipp - en sjalspecial - en maning till resning

Hej hej

Idag hade jag och Anette ett förnsnack inför morgondagens antirasistiska demonstration. Vi fokuserade mest på vad vi skulle ha på oss, utöver faktum att jag inte under några omständigheter får komma för sent till jobbet.
Vad ska vi ha på oss? sa vi. Och vi visste ju vad vi ville.

Anette hade redan förberett sig och lagt några youtubeklipp på minnet som hon snabbt googlade fram.

Så imorgon möts vi i Salem!



Åh hans kroppsliga lugn och samlade rörelse. Hur han knyter som en blandning av att smeka en älskad och att slunga sallad till en älskad.
Jag kan bara hoppas att vi är i samma branch.

Förra veckans – sjalspecial!

Grattis kamrater!
Förra veckan trodde ni att ni skulle få gå utan sjalspecial, men här kommer ett postumt inlägg:


Sjal med keps - kombinationssjalen!

Här avfotograferad bärandes av mig i lånta fjädrar på vårbergs tunnelbanestation.
Jackan och sjalen tillhör Sara Kaaman och Kepsen och munkisen tillhör den även fotograferande Mikael Bengtsson.
Det enda jag äger i kreationen är de flottiga brillorna och den lilla tischan som sticker upp i dragkedjans måttfulla slits.
Och den egna kroppen, vem äger den egentligen? Vid fototillfället var den nog fri, men inte min egen.

Men nog om ägandefrågor - till sjalen!
Det här är en mycket speciell sjal. Tunn som silke (kanske till och med I silke) med skirt hjärnsubstansmönster i vitt och orange.
Den är knuten kring skallen med snärt och styrka och skapar en "do-rag"-känsla med tillägg av en liten rosettliknande knytning vid vänster tinning.
Kepsen placeras sedan över. Den täcker eventuella misslyckade bakhuvuden.
Munkhuvan är frivillig men tillför.

Hur kändes det då att klä sig med hjärnan på utsidan endast täckt av en keps och en huva?
Som jag minns det, var jag lycklig. Inte många såg att det var en hjärna.
Jag upplevde även att jag såg "lite ut som en kille" och det gillade jag mycket. (ständigt denna paradox kring att vilja ha och vilja va).
Men trots lyckokänslorna har ensamblen inte upprepats, eftersom fjädrarna, som sagt, var lånta.

Det är en svår sits, tänker jag nu, att vara lycklig i andras kläder. Så man darrar av förtjusning och jag skulle aldrig förvägra mig själv denna upplevelse. Men trots allt ligger ett lika silkestunnt och hjärnsubstantskirt vemod över hela skalpen kvar, och rinner ner över bröstkorgen när jag påminns.
Men så är ju saknad något vackert.