högborgelig jul

I dag är jag bjuden till en julfest i det traditionellas tecken.

jag ligger på studsmattan iförd brun resedräkt och funderar på om det är lite som pepparkaka, kommer jag undan med det här?






Lårhöga nylonstrumpor har jag också. varför finns sådana? de är plågor. stay-ups kallas det. de stanna uppe genom att stoppa blodflödet i benen och förtränga låren. Det är bara smärta.
Jag älskar att kroppen är formbar, men där går gränsen.
Visst, det är fint att man kan göra ett lår till två mindre ovanpå varandra - fantastisk värld vi lever i - men på bekostnad av skärande smärta och förfrusna knän, vader och fötter är det inte bättre än de p-piller som jag nu tvingas äta för att få bukt med mina störda menssmärtor och treveckorscykler. Ja världen är fantastisk och kroppen helt formbar och jag vill bara rusa in i alla försök att förvränga den, men nu ligger jag hemma med skärmärken övanför knäna och två svullna bröst och mår illa varje gång jag äter.

Det är inte avsikten det är fel på utan alltså konstruktionen. För, nu säger jag i hederlig gneta knot radikalfeministisk lysistrate-anda; det är inte de som bär stayupsen som skapar dem.

Mot det traditionellas tecken!

postumt (igen)

Jag fyllde år för jättelänge sedan. I söndags hade jag rafflande nog kalas hemma i kroppen och gånggärnen gick varma hela eftermiddagen och kvällen.

dresscoden var fri och jag bar en litet nummer som jag nyss köpt på emmaus, en vit BOLERO i något som Anette upplyste mig om i tvättstugan är Syntet. Jag som trodde ylle, tvättade den sedan i tvättmaskin och t o m torktumlade numret – det höll för kung och fosterland.
Men detta med festen var alltså innan, då numret solkades med frikostig födelsedagssvett.
Jag fick ett par leopardmönstrade tights från Valle, som även gav mig en liten väska i samma tyg. Jag kände mig mycket nyfiken: var detta någon jag skulle bli? Och det var det. Igår bar jag tightsen på jobbet, tillsammans med en långärmad kortklänning och en liten sammetsväst, och på mötet med nattchefen höll alla med henne om att jag såg extra tjusig ut. Jag sa: jag var i tvättstugan hela dagen: världen har öppnat sig.

Till födelsedagsnummret bar jag alltså något form av trikå och sedan pynt, i form av örhänge och uggelhalsband. Jag försöker signalera till omvärlden att jag gillar uggle- och apsaker
, men världen har andra spännande planer för mig – leopard.

Sen på kvällen kom Hanna med två kassar fulla, en med blommor från hennes disputation (som höll på att falna), och en med godis, chips och ett sprillarns nytt exemplar av hennes avhandling. Jag fick även den här partyhatten jag ses sporta på bilden. Den är silver och grön och har texten happy birthday skrivet över. Snits, sa jag, satte den på sne och ja, det var en glad dag.

mössor

Jag mår illa idag och har mensvärk, alltså klär jag mig oömt. trenne par tunna mjuka strumpor, kostymbyxor med lös knäppning, linne och stickad tröja. Innomhus bär jag mössa. Det är så kallt i lägenheten. på golvet kallast, och då kan ni räkna ut att om mössa behövs är det kallt. Ni kan se hur hibiskusen slokar. Och jag, hur jag slokar ut ur fåtöljen över armstödet.

mössan är från en låda i hallen. den är oöm och jag trodde att det var allt som räknades.
sen googlade jag lite på "NY + knit cap" och "NY + hat" och "NY + beanie" och slogs av hur mycket man kan tycka och anse om mössor och märkte att jag själv också härbergerade en och annan åsikt.
Min främsta åsikt, eller det här är mer ett faktum, är att ordet för mössa på engelska är undermåligt och svåråtkomligt.
En gång när jag umgick med en amerikan frågade jag honom: Vad heter mössa på engelska, alltså en stickad mössa (mössa här ersattes av en beskrivning av hur och vad en mössa är och gör) och då svarade han: "Tobagon".
Det trodde jag länge på.
men efter att ha googlat idag har jag återigen fått det bekräftat att det betyder KÄLKE på engelska. och nytillkommen information idag är att det också är en sexställning som verkar jävligt jobbig.

Så nu sitter jag här. illamående och lite upplyst och det är väl fint med kunskap.
Man lär sig så mycket av att ha på sig kläder.

Här är samma mössa på ursprungskällan:

Ett videoklipp - en sjalspecial - en maning till resning

Hej hej

Idag hade jag och Anette ett förnsnack inför morgondagens antirasistiska demonstration. Vi fokuserade mest på vad vi skulle ha på oss, utöver faktum att jag inte under några omständigheter får komma för sent till jobbet.
Vad ska vi ha på oss? sa vi. Och vi visste ju vad vi ville.

Anette hade redan förberett sig och lagt några youtubeklipp på minnet som hon snabbt googlade fram.

Så imorgon möts vi i Salem!



Åh hans kroppsliga lugn och samlade rörelse. Hur han knyter som en blandning av att smeka en älskad och att slunga sallad till en älskad.
Jag kan bara hoppas att vi är i samma branch.

Förra veckans – sjalspecial!

Grattis kamrater!
Förra veckan trodde ni att ni skulle få gå utan sjalspecial, men här kommer ett postumt inlägg:


Sjal med keps - kombinationssjalen!

Här avfotograferad bärandes av mig i lånta fjädrar på vårbergs tunnelbanestation.
Jackan och sjalen tillhör Sara Kaaman och Kepsen och munkisen tillhör den även fotograferande Mikael Bengtsson.
Det enda jag äger i kreationen är de flottiga brillorna och den lilla tischan som sticker upp i dragkedjans måttfulla slits.
Och den egna kroppen, vem äger den egentligen? Vid fototillfället var den nog fri, men inte min egen.

Men nog om ägandefrågor - till sjalen!
Det här är en mycket speciell sjal. Tunn som silke (kanske till och med I silke) med skirt hjärnsubstansmönster i vitt och orange.
Den är knuten kring skallen med snärt och styrka och skapar en "do-rag"-känsla med tillägg av en liten rosettliknande knytning vid vänster tinning.
Kepsen placeras sedan över. Den täcker eventuella misslyckade bakhuvuden.
Munkhuvan är frivillig men tillför.

Hur kändes det då att klä sig med hjärnan på utsidan endast täckt av en keps och en huva?
Som jag minns det, var jag lycklig. Inte många såg att det var en hjärna.
Jag upplevde även att jag såg "lite ut som en kille" och det gillade jag mycket. (ständigt denna paradox kring att vilja ha och vilja va).
Men trots lyckokänslorna har ensamblen inte upprepats, eftersom fjädrarna, som sagt, var lånta.

Det är en svår sits, tänker jag nu, att vara lycklig i andras kläder. Så man darrar av förtjusning och jag skulle aldrig förvägra mig själv denna upplevelse. Men trots allt ligger ett lika silkestunnt och hjärnsubstantskirt vemod över hela skalpen kvar, och rinner ner över bröstkorgen när jag påminns.
Men så är ju saknad något vackert.