högborgelig jul

I dag är jag bjuden till en julfest i det traditionellas tecken.

jag ligger på studsmattan iförd brun resedräkt och funderar på om det är lite som pepparkaka, kommer jag undan med det här?






Lårhöga nylonstrumpor har jag också. varför finns sådana? de är plågor. stay-ups kallas det. de stanna uppe genom att stoppa blodflödet i benen och förtränga låren. Det är bara smärta.
Jag älskar att kroppen är formbar, men där går gränsen.
Visst, det är fint att man kan göra ett lår till två mindre ovanpå varandra - fantastisk värld vi lever i - men på bekostnad av skärande smärta och förfrusna knän, vader och fötter är det inte bättre än de p-piller som jag nu tvingas äta för att få bukt med mina störda menssmärtor och treveckorscykler. Ja världen är fantastisk och kroppen helt formbar och jag vill bara rusa in i alla försök att förvränga den, men nu ligger jag hemma med skärmärken övanför knäna och två svullna bröst och mår illa varje gång jag äter.

Det är inte avsikten det är fel på utan alltså konstruktionen. För, nu säger jag i hederlig gneta knot radikalfeministisk lysistrate-anda; det är inte de som bär stayupsen som skapar dem.

Mot det traditionellas tecken!

postumt (igen)

Jag fyllde år för jättelänge sedan. I söndags hade jag rafflande nog kalas hemma i kroppen och gånggärnen gick varma hela eftermiddagen och kvällen.

dresscoden var fri och jag bar en litet nummer som jag nyss köpt på emmaus, en vit BOLERO i något som Anette upplyste mig om i tvättstugan är Syntet. Jag som trodde ylle, tvättade den sedan i tvättmaskin och t o m torktumlade numret – det höll för kung och fosterland.
Men detta med festen var alltså innan, då numret solkades med frikostig födelsedagssvett.
Jag fick ett par leopardmönstrade tights från Valle, som även gav mig en liten väska i samma tyg. Jag kände mig mycket nyfiken: var detta någon jag skulle bli? Och det var det. Igår bar jag tightsen på jobbet, tillsammans med en långärmad kortklänning och en liten sammetsväst, och på mötet med nattchefen höll alla med henne om att jag såg extra tjusig ut. Jag sa: jag var i tvättstugan hela dagen: världen har öppnat sig.

Till födelsedagsnummret bar jag alltså något form av trikå och sedan pynt, i form av örhänge och uggelhalsband. Jag försöker signalera till omvärlden att jag gillar uggle- och apsaker
, men världen har andra spännande planer för mig – leopard.

Sen på kvällen kom Hanna med två kassar fulla, en med blommor från hennes disputation (som höll på att falna), och en med godis, chips och ett sprillarns nytt exemplar av hennes avhandling. Jag fick även den här partyhatten jag ses sporta på bilden. Den är silver och grön och har texten happy birthday skrivet över. Snits, sa jag, satte den på sne och ja, det var en glad dag.

mössor

Jag mår illa idag och har mensvärk, alltså klär jag mig oömt. trenne par tunna mjuka strumpor, kostymbyxor med lös knäppning, linne och stickad tröja. Innomhus bär jag mössa. Det är så kallt i lägenheten. på golvet kallast, och då kan ni räkna ut att om mössa behövs är det kallt. Ni kan se hur hibiskusen slokar. Och jag, hur jag slokar ut ur fåtöljen över armstödet.

mössan är från en låda i hallen. den är oöm och jag trodde att det var allt som räknades.
sen googlade jag lite på "NY + knit cap" och "NY + hat" och "NY + beanie" och slogs av hur mycket man kan tycka och anse om mössor och märkte att jag själv också härbergerade en och annan åsikt.
Min främsta åsikt, eller det här är mer ett faktum, är att ordet för mössa på engelska är undermåligt och svåråtkomligt.
En gång när jag umgick med en amerikan frågade jag honom: Vad heter mössa på engelska, alltså en stickad mössa (mössa här ersattes av en beskrivning av hur och vad en mössa är och gör) och då svarade han: "Tobagon".
Det trodde jag länge på.
men efter att ha googlat idag har jag återigen fått det bekräftat att det betyder KÄLKE på engelska. och nytillkommen information idag är att det också är en sexställning som verkar jävligt jobbig.

Så nu sitter jag här. illamående och lite upplyst och det är väl fint med kunskap.
Man lär sig så mycket av att ha på sig kläder.

Här är samma mössa på ursprungskällan:

Ett videoklipp - en sjalspecial - en maning till resning

Hej hej

Idag hade jag och Anette ett förnsnack inför morgondagens antirasistiska demonstration. Vi fokuserade mest på vad vi skulle ha på oss, utöver faktum att jag inte under några omständigheter får komma för sent till jobbet.
Vad ska vi ha på oss? sa vi. Och vi visste ju vad vi ville.

Anette hade redan förberett sig och lagt några youtubeklipp på minnet som hon snabbt googlade fram.

Så imorgon möts vi i Salem!



Åh hans kroppsliga lugn och samlade rörelse. Hur han knyter som en blandning av att smeka en älskad och att slunga sallad till en älskad.
Jag kan bara hoppas att vi är i samma branch.

Förra veckans – sjalspecial!

Grattis kamrater!
Förra veckan trodde ni att ni skulle få gå utan sjalspecial, men här kommer ett postumt inlägg:


Sjal med keps - kombinationssjalen!

Här avfotograferad bärandes av mig i lånta fjädrar på vårbergs tunnelbanestation.
Jackan och sjalen tillhör Sara Kaaman och Kepsen och munkisen tillhör den även fotograferande Mikael Bengtsson.
Det enda jag äger i kreationen är de flottiga brillorna och den lilla tischan som sticker upp i dragkedjans måttfulla slits.
Och den egna kroppen, vem äger den egentligen? Vid fototillfället var den nog fri, men inte min egen.

Men nog om ägandefrågor - till sjalen!
Det här är en mycket speciell sjal. Tunn som silke (kanske till och med I silke) med skirt hjärnsubstansmönster i vitt och orange.
Den är knuten kring skallen med snärt och styrka och skapar en "do-rag"-känsla med tillägg av en liten rosettliknande knytning vid vänster tinning.
Kepsen placeras sedan över. Den täcker eventuella misslyckade bakhuvuden.
Munkhuvan är frivillig men tillför.

Hur kändes det då att klä sig med hjärnan på utsidan endast täckt av en keps och en huva?
Som jag minns det, var jag lycklig. Inte många såg att det var en hjärna.
Jag upplevde även att jag såg "lite ut som en kille" och det gillade jag mycket. (ständigt denna paradox kring att vilja ha och vilja va).
Men trots lyckokänslorna har ensamblen inte upprepats, eftersom fjädrarna, som sagt, var lånta.

Det är en svår sits, tänker jag nu, att vara lycklig i andras kläder. Så man darrar av förtjusning och jag skulle aldrig förvägra mig själv denna upplevelse. Men trots allt ligger ett lika silkestunnt och hjärnsubstantskirt vemod över hela skalpen kvar, och rinner ner över bröstkorgen när jag påminns.
Men så är ju saknad något vackert.

Karlssons dag

Idag fyller Karlsson år. Jag hyllar henne genom att göra mitt första inlägg på hur länge som helst.

Jag har firat Karlsson genom att gå till ett ställe på lunchen som heter Modehuset. Jag tänker att det skulle passa eftersom vi har den här modebloggen ihop, jag och Karlsson. Modeblogg, Modehus.

Till mat åt jag ganska mycket potatis och grönt. Till efterrätt åt jag vindruvor och kakor och kaffe. Som sällskap hade jag en kollega, samt en sal med x antal män. (Inte så många.) Det brukar annars krylla av män på Modehuset. Jag brukar säga att om man är en företagande kvinna runt de femtio, som vill träffa en man i samma ålder, med kostym, ja, då ska man gå till Modehuset och försöka slå sig ner vid ett bord för lite flört och samkväm.

Rent spontant tänker man sig kanske ett annat klientel när man hör restaurangens namn: Modehuset. Men alla männen beror säkert på Modehusets placering i Stockholm: nära kontor och banker och skit och mög.

Som gåva till Karlsson vill jag ge henne en man med kostym. Om hon inte tar emot min gåva så ger jag henne istället denna bild. Här sitter vi och firar henne, ett salt gäng:

Everybody, everybody in the house of fashion.

Ja, och innan dess då. Då tyckte jag att jag kunde fira Karlsson ihop med ett gäng elever genom att besöka Dramaten. Det var ett härligt besök. Vi fick, så att säga, gå bakom kulisserna och höra anekdoter från förr och nu. Men allt snack var ändå bara en enda lång väntan tills vi fick vårt klimax: garderoben. Kläderna. The clothes. Die Kleider.

Där fick vi se kavajen som använts i Måsen. Sedan fick vi känna på en tung klänning som någon haft som skulle spela drottning. Sedan fick vi känna på ett avhugget ben.

"Här kommer ett avhugget ben! Det kanske kan roa er?" fnissade guiden, och skickade runt benet.

Här är jag med benet. Det grämer mig lite att man inte riktigt ser att det är ett avhugget ben. Jag har målat över elevernas huvuden för tystnadspliktens skull. En lärare fotade mig. Precis när fotot tagits så sa guiden: "det är absolut förbjudet att fota här i garderoben!" och vips! så hade jag något riktigt radikalt och förbjudet i min mobil. Det kunde passa på Karlssons dag, tänkte jag då.

den lesbiska bilden - benvärmarna

I våras var jag praktikant på en lördagsbilaga till en kvällstidning och fick vara med i modereportage för olika stickade klädesplagg.
det här är berättelsen om ett av dem:


idag är det lördag och lördagsbilagan kommer ut, såklart. veckans nummer innehåller stickningsbeskrivning på benvärmare. det är det jobb på kvällstidningsbilagan som jag lagt mest arbetstid på. arbetstiden har spenderats på väg till och från gamla stan till och från arbetsplatsen, med och ibland utan en papperskasse av papper som varit så återvunnit att det var som en smekning.
beskrivningen, som täcker tvåsidor (uppslag) kröns av en helkroppsbild på mig och athena, iförda nämnda benvärmare.
har jag berättat historien om hur jag övertalade henne att gå med på det?
om inte - lyssna nu och förundras!
Jag ringde athena en dag och bad om hjälp. hjälp mig sa jag, jag behöver en person till som kan modella ett par benvärmare, och den måste ha snygga skor.
historiens bakkgrund är nämligen att vi redan fotat benvärmarna, i vårsol, och då gjorde fotografen en stor affär av de undermåliga skorna på mig och den andra modellen jag skakat fram, redigeraren på kultursidorna. det dög inte sa hon. och bilderna blev därefter. så min tillförordnade chef skickade ut mig efter nya bilder. nu helkropp. nu med snygga skor. nu på plats i gamla stan, som är en mysig och väl omtyckt del av sverige och stockholm, vilket är något bilagans läsekrets uppskattar.
så jag bad athena över telefon, du har snygga skor, kom och var modell med mig.
hon hade ett villkor och det var att bilden skulle utrstråla lesbiskt sex. jag sa såklart ja.
när jag lagt på tänkte jag benvärmare - lesbiskt sex. lesbiskt sex - benvärmare. det fanns begräsningar, men jag var redo att utmana dem.
väl på plats i gamla stan två dagar senare hade jag blivit tilldelad featureredaktionernas Stelaste Fotograf. han vill helst fotografera mat. så döda ting som möjligt är hans melodi. han skulle inte säga det, för han säger väldigt lite. men han beter sig kring folk som att han önskar att de dog och blev till mat som han kunde fotografera. perserkatten han fotograferade till ett annat jobb jag gjorde önskade han häfta fast tassarna på i bordsskivan och spänna upp ögonen med små säkerhetsnålar.
nu stod jag och athena på järntorget i gamla stan, som är en ö, och vi sa, bilden ska ha lesbiska undertoner, men helst övertoner.
han sa inte mycket förutom att vi skulle sitta på en antik vattenpump, en karaktäristisk tingest för en plats i gamla stan, som är en ö med gammal bebyggelse, blod från massorna har runnit över kullerstenarna där redan för 500 år sedan. vattenpumpen är ingen plats som folk sätter sig på, för det finns ingen sittplats på den. det finns en liten kant med två hörnbitar som är försummbart större än kanten i överigt.
de tvar dem han ville att vi skulle sitta på.
och om vi nu gör en tillbakablick till min utbildning, så kunde jag ha en lång snabbklippsscen där olika föreläsare och lärare säger samma sak "tjafsa inte med fotografen - de hatar dig om du lägger dig i deras arbete - med rätta".
s¨å jag och athena satte oss på pumpen, greppade händer och beslöt oss för att det enda sättet om något att lägga det lesbiska sexets filter över bilden var att jag skulle ha ett läppstiftsmärke på kinden. jag fick det. vi fotade och vi gick hem.
jag kom till redaktionen och mötte cheferna, jag sa till tillförordnad chef att jobbet var gjort. det blev bra. bilderna skulle läggas in i bildbanken snart. jag tänkte på vad hon skulle säga om läppstiftet och på alla sätt det skulle kunna vara et tproblem och några sätt det inte skulle vara det. jag tänkte på skäll, på att vara praktikant och inte få jobb. att få tillsagt att det var flamsigt omoget och opassande. att bli tillsagt att det var en löjlig rebellisk uppvisning som inte gagnar någon.
jag inväntade eller förberedde mig för potensiell reaktion, och började regelbundet updatera inflödet av bilder till redaktionsarkivet.
fotografen, som på kvällstidningen kallas PeB, valde slutligen ut en bild av de 100 han tagit och lade in den i bildbanken som kvällstidningen rymmer.
jag såg fotografiet PeB hade valt ut och var missnöjd. det var en fnissig bild med bara partsiell lesbisk påträngdhet. men de smetiga läppstiftet var den självklart plumpa, men trots allt definitiva, utposten för ostraighthet i bilden.
mannen som redigerade sidan med fotografiet och texten och stickningstipsen kallas Nelin och är gammal snut. han frilade en bild på jane fonda till uppslaget. han använde ordet snajdigt i en bildtext. j
på dagen tidningen skickats till tryckeriet gick jag förbi klappväggen där alla sidorna hänger uppe för granskning så upptäckte jag att de bytt bild. en annan flamsig bild. numera utan läppstiftsmärke.
jag tänkte bah, typiskt att ha valt en bild där jag vände andra kinden till. men då begrep jag - det var inte andra kinden - det var kinden.
fd snuten nelin har på inrådan av någon, i tysthet, hägerklickat på bilden och valt redigera orginal och sedan använt STÄMPELVERKTYGET och lappat över det smetiga läppstiftet med hud från en annan plats, kanske en annan, mer presentativ, hud.
inrådan av vem vet jag inte. om det var hans eget påfund står att begrunda. men ingen har sagt något till mig. inget skäll, inget det här var opassligt, inget vad håller du på med för representationskupp det här är löjligt och identitetspolitiskt dravel och du spottar arbetarklassen i ansiktet. ingenting.
ett omärkligt sug bara som viker ren hud över annan hud.

bilagan kostar tio kronor vid köp av kvällstidningen.
det är förutom stickbeskrivning, krukväxtstema "förvandla ditt hem med gröna växter" och 26 kluriga kryss och sudoku.

------

och nu publiceras bilden för första gången olovligt på internet:

med lesbisk över- och eller underton.

Veckans sjalspecial!

Okej, nästan två veckors tystnad och nu kommer en förklaring:
jag vill säga inspirationsresa, men om det var den var den futtig trots att det är efterkonstruerat.

Jag gick på fashionfest (alltså fest med tema mode) förra helgen och jag tror jag fick en överdos. Jag skulle ta bilder på det men batteriet i min handkamera håller i ungefär tjugo minuter, så där har ni förklaringen till både det och till att jag alltid fotar med webcam.
efter modekavalkaden som var festen fick jag nog av allt mode och förhävande och var tvungen att ta ett renande bad för att inte förlisa på ett stormigt hav av självreflexivitet. Och sen var jag lat.

Men nu kommer... (alltid ett säkert kort) ... VECKANS SJALSPECIAL!


Den beauvoirska turbanen har efterfrågats och jag freestylade lite hemma men kom bara fram till det här. Det är iofs väldigt classy tycker jag själv, men de flesta jag visar det för skrattar lite och säger antingen att jag är söt eller att jag ser ut som en dåligt härmad turk.
båda sakerna är förvisso rätt smickrande, men det är mer sättet de säger det på.

Den här knytningen är lite trixig, men det går oftast med pur vilja.
först gör man sjalen trekanting, sedan knyter man medtriangeln i nacken de två snibbarna uppe i pannan, sen knyter man den sista, ofta trubbigare, snibben med en av de två första snibbarna och sen med den andra. Sen viker man liksom in dem i sig själva och vill man så kan man sätta en fet brosch på paketet om det blev fult eller om broschen är något att vara stolt över.


(för att vara helt ärlig så köpte jag någonstans där i villervallan kring förra inlägget ett par nya skor – röda i fejkat ormskinn. De kostade ynka 49 kronor på skopunkten, och var klart ett kap, trots att jag råkade lämna butiken utan att ha betalat och sen GICK TILLBAKA OCH BETALADE.
Hela upplevelsen ter sig i efterhand så skakande (rött ormskinn, rent samvete) så jag tror inte att händelsen var helt obetydlig i fråga om varför jag haft lite skrivkramp på sistone)

Veckans Sjalspecial! – ett gästspel!

Intersektionerna smattrar i dagens inlägg, det är sjalspecial, dagens tips OCH ett nytt moment som jag har valt att kalla "gästspel!" I ETT.

Shabane är elden på alla eldar elden. (dagens tips!) Hon bloggar om nätter med fairouz och farrokhzad, cykelturer med biggie längs med odengatan och det enda intressanta som står i DN:


Den mest eldiska bland accessoarer är fakemärkesscarfen.
Ni kan inte gå hur långt som helst nu, märkets namn måste vara rättstavat och tyget sobert lyxglansigt i material som åtminstone liknar siden. Vi jobbar svart/vitt möjligen rött/guld (alla eldar elden gillar guld) och helst av allt italienskt, låtsas-louis och HM-hermés går förstås bra men ghetto gucci, pimp ass prada, fake fendi ni hör själva vad som låter bäst.
Elderskan sitter inne på en bästa kvalitet fake fendiscarf från istanbul, som med fördel knyts runt huvudet med snibbarna stickande rakt upp. Håller flätfrisyren på plats och i FF rymms budskap som går bortom fake + fendi: FF kan bli typ Forough Farrokhzad eller typ final fantasy eller typ förenade fotbollsföreningar eller typ fast forward i sann boltisk stil, allt efter tycke!

kys livet

Jag har köpt ett par skor. På påsen står det såhär: ...Kys livet! Det är nåt danskt. Påsen står i vår hall. Varje morgon när jag ser den, när jag är på väg till jobbet, så tänker jag: i röven!

Kys livet i röven.

oömma kläder

Ibland vill någon att man ska ha oömma kläder. Det kan vara föräldrar, lärare, chefer som vill team-builda, någon vän med brännbollskomplex eller du själv.
Själv förstår jag inte alltid vad oömma innebär.

Vi har köpt en studsmatta hem till oss. Mest till Yasmin, för hon ska bli glad och älska att vi bor kollektivt. Hon får inte hoppa utan att någon vuxen (läs Anette) tittar på. Men det får jag. Jag kan dessutom hoppa i hur oömma kläder jag vill (men inte skor). På dagen när ingen annan är hemma hoppar jag och tänker på hur tur det är att grannen under oss även är vi.

De oömma kläderna som syns på bilden är en del av mitt casual wear. blåjeans som jag hittade i klaras slängpåse, armelinne som råkat missfärgas duvblått i en tvätt för två veckor sedan, och en vit syntetkofta som anette skulle slängt i flytten. Den har stora hål under armarna, men så länge man inte hoppar studsmatta kan man gott klämma armarna mot bröstkorgen och låtsas som det regnar.

Det funkar mindre bra om man är svettig, vilket jag var inatt under nattens svettiga valvaka på jobbet. Det blir bara mer och mer svett. Då bar jag också syntet. Fast blå. Vid tvåtiden hade jag tråkigt, men var stressad och det syntes genom att den turkosblå värgen gick mot marin. Jag klämde ihop bröstkorg och armar.
De svängde inte lätt och ledigt när jag gick till skrivaren för att hämta mina sidor och när jag skulle hänga upp dem på klappväggen för allmänn beskådan av morgondagens tidning tittade jag mig stressad omkring.
Det är fullt normalt att svettas. Jag är nog inte ensam om det på min arbetsplats. Och när jag satt i rökrummet efter passet och pratade om den stressiga kvällen funderade jag på om jag skulle skämta till det. Ha lite självdistans och vara sådär härligt Bjudig på mig själv.
Höja armen och säga, Ja jävlar, här vare svettigt värre. Andas ut och bli lite omtyckt för mitt frisinne (som ju är en av mina främsta egenskaper).
Då uttryckte min arbetskamrat att det t o m var äckligt att LUKTA sig i armhålan för att KOLLA om man var svettig.
Mitt frisinne föll på mållinjen och låg kvar och skrotade i munhålan.

Då kan man snacka om oömt.

Idag safear jag alltså med både vit tröja + hål under ärmarna för mycket ventilation och minmal risk att svetta ner.

Titta, helt full av energi, men inte en droppe svett.


Kolla vilken fräsch vikarie!

Ylva och Korven

Det här är en gammal bild.
Tagen på den förra omgången jag ibland hade polotröjor. Den här polotröjan var brun och stickad i mönster med renar som sprang genom snön som regnar ner över bröstet och ryggen.

Man kan tro att det är nu, för jag har ju ett så ungt ansikte och min frisyr är nästan likadan igen, förutom att jag har en 40 cm lång fläta på högersidan.

Det här var iallafall en annan vinter i början på detta årtionde. På jullovet samlades vi hos Katja och drack kanske glögg och åt pepparkakor och beundrade en sexig chokladjultomte som hon fått i julklapp. Den hette Niklas och hade tomterocken sexigt uppknäppt över bröstet. Jag tänkte på Niklas Strömstedt och det gör jag nu också. Han är uppvuxen i huset mitt emot mitt och varje gång jag tittar på det tänker jag på Niklas. Och på GES och den där låten "Hon är min" och hur jag skulle spela den om jag gjorde Idolaudition med min ukulele.

Då skulle jag önska att jag hade korvförklädet.
Katja sydde korvförklädet i mellanstadiet på syslöjden. Hon blev klar med uppgiften före de flesta och fick en extrauppgift att göra en applikation på klädet.
Varmkorven var det självklara valet.
Spenapen var det självklara tillbehöret. Ingen Ketchup.
Ett tag var jag så väldigt kär i Katja. Ibland tänkte jag på låtar som jag skulle kunna sjunga i olika popstar-auditions (för det fanns då) som skulle handla om henne och alltså innehålla mycket Äkta Känsla.
Jag gjorde ju aldrig någon audition. Och aldrig sa jag till Katja att jag var sådär kär i henne. Sen fick hon en pojkvän och jag lånade aldrig mer korvförklädet.

Om jag gjorde idolaudition nu, så skulle jag vilja ha korvförklädet på mig.
Med korvapplikationen över könet och ukelelen över bröstet.
En hyllning till kärleken, ukuleletolkningen av GES "Hon är min".

Men jag skulle matcha med den andra polon.
Vi har ju konstaterat att jag klär i senapsgult.


Du går och tror att hon ska ringa till dig
Och jag är ledsen om jag upprepar mig
Jag måste få dig att förstå att hon inte vill
Ibland så tror jag att det skulle va' bra
om du fick tala med nån doktor som sa
att du borde gå hem och ta några piller till

du står och väntar precis som en hund
du står och stirrar med vidöppen mun
som du beter dig vill ingen gå ut med dig, - nej

hon gör sig klar för att träffa mig nu, ah
det sista hon behöver är någon som du.
åh! för jag vet hon är min.

(chorus)
hon é stark, hon är varm,
hon har pengar och charm
och jag vet, hon är min.
där hon é, där e jag.
hon é allt jag vill ha
så du rör ingenting,
hon är min

du går och tror att det är dej hon vill ha
du skulle dö om du hört vad hon sa
när jag frågade om allt som du sagt var sant.

jag har förstått att hon har slängt alla brev alla presenter
alla dikter du skrev, och med ringen du köpte
gjorde hon likadant...

hon kommer aldrig röra vid dig
på samma sätt som hon gör med mig
hon skulle aldrig låta dig komma in

mm, du får stå kvar när vi försvinner i natt
och du har ingen möjlighet att komma i fatt
åh! för jag vet hon är min.

(chorus)
hon é stark, hon är varm,
hon har pengar och charm
och jag vet, hon är min.
där hon é, där e jag.
hon é allt jag vill ha
så du rör ingenting..

..hon é stark, hon är varm,
hon har pengar och charm
och jag vet, hon är min.
där hon é, där e jag.
hon é allt jag vill ha
så du rör ingenting

hon é stark, hon är varm,
hon har pengar och charm
och jag vet, hon är min.
hon är min!

säckvävslängtan

Jag har varit dålig på att modeblogga de senaste dagarna. Förlåt. Jag tror att jag är lite ledsen, och att jag allra helst vill gå gömd i ett stycke säck.

Men om säckstycken kan man icke blogga.

Man kan inte ens gå i dom.

Det finns inga riktigt godtagbara heltäckande klädslar nuförtiden. De är så symbolladdade. Det tycker jag är synd.

(Okej, det kanske inte fanns så många icke symbolladdade heltäckande klädslar förr i tiden heller.)

Man kunde tagit till sig ku klux klan-dräkten och göra den till nåt positivt. Det finns andra grupper som gjort liknande saker, det har jag läst på kultursidorna.

Dagens bilder är från en dag när jag inte ville gå i säckväv. Den dagen var jag härlig och utåtriktad, och gick på kräftskiva och lekte lekar. T-shirten hittade jag på ett secondhandställe som jag jobbade på. Jag älskade den från första stund, men tänkte: när ska jag någonsin få lov att använda den här? Och det skulle dröja tre år innan den dagen kom. Men vilken dag sen! Varenda timme av väntan var värd att väntas.

Jag gjorde naturligtvis succé.

På vissa vis kan man jämföra kräfttröjan med ku klux klan-dräkt. Båda är symbolladdade. Fast den ena är kanske lite mer positiv än den andra. Kanske inte för kräftorna dårå.

På den ena bilden kysser jag en döing.

På den andra bilden så leker jag och Anna en lek. Leken heter: äta upp ett godissnöre så snabbt som möjligt. Peter vann leken, jag kom tvåa. Jag skrattade hela vägen in i mål.

Veckans Sjalspecial!

Veckans Sjalspecial!

Succéföljetongen är tillbaka! Denna vecka med ny fräsch sjal! Denna vecka med ny fräsch knytning!

Veckans sjal är styv och varm och Anette har köpt den i en affär som har något med Afrika att göra.
Knytningen är en traditionell svep runt huvet-knyt i nacken-vira runt resten-konstruktion, som passar bra för eventuellt höstväder och eventuellt vinterväder.

Veckans sjal är mycket personlig. Mönstret är vad som gör den personlig.
Det är en enorm "den personliga infrastrukturen"-pepp på mönstret. Inte bara Glödlampor, inte bara sladdar, men också Eluttag.
Virar man tillräckligt rätt är det lätt att fälla upp hakan och stå emot snålblåsten.

Veckans återfuktningstips är försvarets hudsalva på munnen och i halva ansiktet.
Det är faktiskt kallt. Jag vaknar på morgonen och mina läppar bultar och har vuxit till sin dubbla storlek. Jag får som en lipliner av svullen och torr gränsläppshud. Det är smärtsamt på alla sätt.

Labello active - for men, är veckans o-tips.
visst är det fiffigt uppfunnet med ENHANDSFATTNING när man ska applicera läppfett, men för den delen av befolkningen som inte kör bil, rattar segelfartyg, vinner presidentval, styr lyftkranar, runkar eller skruvar upp hyllor SAMTIDIGT så är den föga nyttig.

Jag tycker om en sak i taget.

snäckan

Nu är det november och kylan tränger sig på. Om natten när den tränger sig på extra mycket brukar jag sova och byter oftast om inför detta. På sommaren sover jag gärna med så lite kläder som möjligt, men nu, när kylan tränger, då klär jag på mig.
Ofta klär jag på mig den här t-tröjan. Man kan säga att det är min pyjamaströja. Den är mjuksliten och härlig.
Men endå inte så härlig.

Den gamla t-tröjan, som tryckts av tidningen brand under 90talet, är en protesttröja mot företaget Shell, som bojkottades ganska rejält under tiden för tröjans tryckning. Det var på grund av företagets smutsiga oljeaffärer i Nigeria. Traditionellt multinationellt-företag-i-bakvattnet-på-kolonialismen-typ av ondska. (man kan tänka sig att den här filmen kan ge lite mer info om situationen nu när det inte är 90tal längre).
Inte har jag sett någon bojkotta shell på sistone, ibland smiter man in sena kvällar och köper folköl och det kanske svider någonstans i ett samvete som också skulle kunna svida om man tex var katolik och onanerade.

På t-tröjan står det "ÄVEN DEN HÅRDASTE SNÄCKA GÅR ATT KNÄCKA". Bojkotten som var tänkt knäcka företaget, som under finanskrisen står ganska stadigt upp till knäna i blod och olja från nigerdeltat, har mynnat ut i denna mjukslitna myströja som vaggar mig till sömns varje natt.

Snäckan som går att knäcka, syftar till företagets namn och logga, den fossilerade snäckan som är "källan" till deras rikedom. Alltså ursäkta mig tidningen brand, och alla ni som kämpat hårdare och bättre än jag för att shell ska dö, men jag tänker inte så mycket på hur exploateringen av Nigerias olja är ansvarig för korruption och död och miljöförstöring, utan på hur snäcka även betyder:

• en kvinna med fördelaktigt utseende (slang).
• det kvinnliga könsorganet (jmf. snippa, fitta)
  

Dagens önskade

Våren 2006 var det sushikväll i husie med mig och sara kaaman och inlagd ingefära.
då myntades det här:
Vad är det hon har där i ansiktet, är det hud?



fotnot: det var även med sara kaaman som jag hade den lilla pannkakasmustaschen.
Det är lätt att tro att jag på något vis fetischiserar mat i ansiktet. men det är alltså något väldigt relationsspecifikt.

dagens tips

Dagens tips är ett boktips!

Kai har äntligen gått med på att klippa mitt hår, efter fyra års vänskap full av krossade förhoppningar. Han är liksom alla vänkretsars mästerfrisör och jag har provat alla knep jag kan för att få honom att klippa mig. Jag har svängt mitt siljeslena, tjocka hår i hans ansikte, jag har lagt ut det på hans kudde när jag sovit över hos honom och lagt mig före honom. Jag har gnällt framför spegeln: "åh, om jag bara kunde klippa hår" och jag har prisat på äkte tjejvis: "åh, du är alltid så fin i håret, så mycket mycket finare än jag". Jag har bönat och bett, hotat vid tillfällen, och frågar rakt ut: när är det min tur? när ska du klippa mig?

Det har aldrig blivit av, men nu är Kai pank och behöver låna pengar till nya linser och för att ta hål i öronen. Jag, som är så stadd vid kassa, lånar ut, och tar ingen ränta men kräver det uppenbara: en klippning.

Då stack han "Hair Wars" i min hand och sa: Läs den, sen snackar vi.
Här kommer lite godbitar:


Vissa gör en glad.

Stylist: Wishbone
Andra gör en lite ledsen

Stylist: Little Willie


Vissa är patriotiska eller fundamentalistiska:


Stylist: Little WillieStylist: Steven Noss

Andra får en bara att gråta av lycka och avundsjuka:

Stylist: Ruby Jean Davis

Jag tänker att Jag och Hansson, om vi någonsin blir stylade såhär bra, skulle bli stylade ungefär såhär.
Det är min högsta önskan.
Nu är det dags för bloggen att få spons!

Malmö Modestad

Här är jag i Malmö Modestad och hälsar alla välkomna. Ganska snart i modestaden så kände jag att jag fått på mig en lite för kort kjol. Jag skämdes och drog i kjolen, men det hjälpte inte. Den fortsatte att vara för kort. Tänkte att det inte passar för en trettioåring att klä sig som en lågstadieunge.

Såhär på bilden så tycker jag att min jacka ser ganska snygg ut, men i verkligheten så är den helt dassig i färgen. Den är blott ett år gammal, och den var jäkligt dyr (mina mått mätt). Jag köpte den när jag tänkte att jag skulle unna mig något, och så fick jag bidrag av mina föräldrar. Två gånger har blixtlåset pajat, och då har jag fått gå tillbaka till butiken med den och fått den lagad. Det var ett riktigt bottenköp. Nu behöver jag en ny jacka. Men jag har inte råd.

Jag är ändå glad, för inom loppet av fem timmar så ska jag träffa tre av mina bästa vänner.

Här är jag och en av mina bästa vänner på moderunda. Den här klänningen gillade vi båda. Men den kostade 700, så ingen av oss köpte den. Eftersom vi båda fyller 30 den här hösten, så tänkte vi att det kunde vara en trettioårsklänning. Men det blev det inget med.

Istället köpte jag en trettioårskofta på UFF. Jag blev så jävla nöjd med den. Min kompis på ovanstående bild var så extremt missnöjd med att jag hela tiden låg steget före henne, och att koftan därför blev min. Hennes avundsjuka gjorde min glädje större.

"Den satt som en smäck på dig!" sa UFF-biträdet och jag tackade, och sen sa jag till min kompis kanske tre gånger att biträdet sagt så. Jag älskar den blåa djur-känslan i koftan.

Varför pratar man aldrig om triumfen att vara den som hittar det bästa i en second hand-butik? Den här girigheten. Igår kände jag den. Jag är nästan alltid den som måste gå snopen ifrån de butikerna, men igår var det min turdag.

the man that i am when i am with my man

Nu är jag proper, men vänstervibbarna känns för tunga.
Min stalinska mustasch är dock bara en tunn flärp av pannkaka som jag lagt på överläppen.
Att klä sig i mat är alltid svårt om det inte är kött, men då är det äckligt eller oetiskt.

Dagens tips

Idag var Anaz hemma hos oss och åt risotto och tryckte i sig av smågodis som står i ett gigantiskt lerkärl på vardagsrumsbordet.
vi pratade om utrikespolitik, oljan, usa-valet, palestina och hur det var att vara kk med en kille i mossad och hur akward eftersexsnacket kan bli.

Men han gav mig ett modetips!
Israeliskt flygplatsmode, hetast just nu:
- Try not to look leftist. (efter att ha ögnat mig upp och ner)
- Try to look naive and nice and blonde and scandinavian. Be all like "oo, i want to visit the museums, and drink alcohol and go fuck nice jewish boys on the beaches of tel aviv". Try to look proper.

Imorgon har jag en ledig dag och ska öva på att se proper ut framför spegeln.

småsaker

Min stil kan sammanfattas med tre ord:
för små kläder.
det har – under alla olika stiluttryck jag bläddrat igenom under barndom, tonår och tidigt vuxenliv – genomgående varit en del av min stil.

Dagens för lilla plagg är ett plagg som slagit mynt på "för liten"-stilen, Boleron, eller Minijackan.
Den här Minijackan hittade jag i vår gemensamma garderob. Det var Athena som slängt in den där. Hon sa att hon alltid blev skrattad åt när hon försökte ha den på sig, så hon har aldrig haft det.
Men jag tog saken på allvar.
Ingen skrattade åt mig, åtmindstone inte rakt i ansiktet.
Under Minijackan hade jag en trikåklänning från hm, samma som i förra inlägget utan att ha tvättat den emellan, och blå jeans. Utan att för den delan tvättat dem sedan jag omskrev dem senast.
Minijackan glänser, den leker med ljuset och spelar med sina färger och glittrar, här är jag, titta titta kom och ta mig och andra saker som prassligt, matt men glansigt tyg brukar väsa åt en.

Axelvaddar har den också. Det syns kanske inte på bilderna som är i profil.
På bilderna ser man däremot hur kort Minijackan är. och hur mycket kortare den kan bli.

På kvällen var jag på releasefest för det inte längre så nya numret av Bang. Minijackan glänste och väste. Jag började flera meningar med "Min modeblogg...". Folk verkade vara roade av pratet och tilltalade av Minijackan.
Jag kände, vilket är lätt hänt, mig både tillfredställd och äcklad av situationen.

obs bulan på mina jeans är min mobil som inte får plats i Minijackan, eftersom den såklart inte har några fickor.

Fantomen

Jag är hemma hos mina föräldrar. Där finns en låda som vi kallar för Roliga Lådan. I Roliga Lådan ligger roliga hattar och plagg, sparade för festliga stunder.

Jag har frusit i fem dagar. Jag vet inte varför. Det känns som en frossa som aldrig tar slut. Därför gick jag idag till Roliga Lådan för att värma mig (både kroppsligt och sinnligt) och hittade Fantomen-masken som pappa hade på maskerad på åttiotalet. Jag hittade även pappas fotbolltröja från samma årtionde. Det var sköna kläder, fotbollströjan var i syntetiskt, värmande material och Fantomen-masken var riktigt svettig.

Jag hoppas att masken inte ger associationer till S/M eller Den Elaka Styvmodern i Snövit. Det är nämligen en helt snäll mask. En Fantomen-mask. Jag läste precis aldrig Fantomen som barn. Det var en grabbarnas seriefigur. Men som jag minns det var han snäll, rentav en hjälte. Och det är också känslan som jag lite har haft idag.

En sak som jag uppskattar med Fantomen-masken är dess avsmalnande effekt på min hals. Detta är en mask som jag kan rekommendera för alla tjockhalsade människor därute.

lilla blomma

Idag fortsatte jag att vara lilla blomman. Skör och nyutslagen. Jag fortsatte också med håruppsättningen inspirerad av Julia Tymosjenko, östblockets gasbondmora.
Till det hade jag grå långkalsonger som jag snott av morsan förra vintern, en kort trikåklänning från hm, röda fotbollstrumpor och en stickad tröja i vitt och köttfärg. När jag skaffade tröjan tänkte jag mycket att den såg ut som köttfärs, men nu när jag sett köttfärs igen för första gången på länge och även stekt den i mitt kök, så tycker jag inte tröjan är lik köttfärs längre.
De vita bitarna kan fortfarande vara likt späck.

Dagens tips kommer från Anette och är även en del av dagens outfit:
- Sluta ha underkläder.
Efter att ha levt anseenligt länge och fött två barn har Anette utkämpat ungefär alla strider som finns att utkämpa med och mot sitt underliv, och tipsar om att frånvaron av underbyxor en mirakelkur utan like.

Jag förhåller mig intresserad och lite nervös. Känner mig inte friare än vanligt.

fest

I fredags var det fest med jobbet. Temat var militär. Det kan vara världens sämsta tema, men är man sugen på fest så är man. Jag kom kamouflerad. Jag var redo att ligga i skogen, tyst i en hel vecka och inte synas. Öva mig psykologiskt liksom. Till och med skorna var smygarskor. Jag kallar dom för vuxna sockiplast.

Det var en bra klädsel på så sätt. Ingen kunde se mig varken till eller från jobbet. Jag smög längs husväggar och träd. Under festen så var det såhär: men var är Elin? Ingen såg mig. Fastän jag satt alldeles i närheten. Lite som en mobbad, när ingen ser en, fastän frivilligt mobbad.

veckans sjalspecial!

Nu introduceras en följetong: Veckans Sjalspecial!

Den här sjalen glömde min bekant Meghan "wastehammered" hemma hos mig när hon sov över efter en spelning 2006. Sen i Våras på en hemmafest på Sevedsplan är den dock försvunnen. Bilden togs i mitt gamla kök kanske en vecka innan detta.

Palestinasjalen är en röd tråd igenom mitt liv och att den fanns i turkos har jag aldrig sett förutom på just detta exemplar vilket gör det extra nesligt att den är försvunnen.

Knytningen är en klassisk "slipp identifikation och sand i näsa och mun"-konstruktion.
En säkerhetsnål kan behövas för att hålla tyget på plats över mun och näsa.

extra lång och mystisk

På diskbänken med Kai

Idag och igår har jag haft lånklänning. Svart trikå, med smågotig snörning, och en blomma i min flätade håruppsättning.
Jag läste i en tidning att långklänning är höstens must-have. jag tänkte att jag skulle prova.
Jag har inte haft långklänning sedan jag klick på högstadiet på slutet av nittiotalet och kombinerade det med fjortonhålskängor. Den trenden är tillbaka har jag hört.
På stan såg jag ingen med långklänning. Jag åkte tunnelbana, jag gick på sveavägen, jag var på bio, jag åkte till söder (söder ska ju vara en mycket trendmedveten plats). Ingen långklänning. Inte förrän på tunnelbanan hem genom söderort ikväll satte sig en kvinna i hellång svart chador brevid mig och läste i en arabisk glosbok. jag kände mig äntligen bekräftad.
Annars var det svårt att gå i långklänning. Trikån liksom smet åt kring vaderna och jag tyckte det verkade lätt att snubbla. Jag hade även inledningsvis högklackade skor, vilket jag inte alls är van vid. kanske 6 cm klack, och det är ju anseenligt.
Det gjorde ont i fötterna och jag var tvungen att gå långsamt. långsamare än jag brukar. och min biodejt var hela tiden ett halvt eller ett steg före mig på gatan.

I håruppsättningen hade jag även en blomma som fäste upp min fläta som jag virat kring huvudet likt en klen turban.
Detta föranledde följande situation:
Jag plankar genom spärren i hagsätra och en man möter mig.
Mannen: Åh, vackra blomma, varför smyger du förbi?

Jag blev blomman och blomman var jag. Blomman hade dessutom inte behövs smyga förbi spärren, utan hade frankt kunnat vandra upp till spärrvakten och bli igenomsläppt. Blommor släpps igenom, betalar aldrig, faller mellan stolar, bara för att fångas av stiliga män.

Jag drog upp långkjolen och hoppade så gott och snabbt det gick upp för trappan till spåren. Väl medveten om att jag var en vacker blomma.

När jag gick på stan och spanade efter andra med långklänning som uppmärksammat trenden som är så på gång. (en annan trend som är helt rätt är ju dessutom got(h) - lägg då märke till snörningen i halsen!). Medan jag gick och spanade, och försökte att inte snubbla eller gå med hälarna först, vilket är dumt när man har högklackat, kände jag den Magiska, kanske mystiska auran som längklänningen gav.
Långklänningen kändes mycket mystisk/magisk. Och jag kände mig mystisk/magisk med den på. Något jag var dålig på att axla fullt ut.

När jag imorse låg hemma hos Jenna och spelade Mass Effect kom dock nästa upptäckt:
Nästintill oändligt lång trikå är nästintill oändligt formbar. Jag fick plats med hela Jennas täcke under klänningen. Det var både varmt och bekvämt. När jag satt upp kunde jag luta mig framåt och vila på det pressade täcket som om det var en kudde. När jag låg ner blev alla ställningar bekväma. täcket hölls på plats av det åtsmitande plagget som smet och karvade olika sorters former i det syntetiska vaddet.
Jag fotade det inte då, men har återskapat hemma med kuddar från anettes rum:


Vadderade kläder är fatsuitbrottare och hästtjejer förunnat. Jag tycker det borde ändras.
Länge har jag velat sy vadderade stora dräkter, men jag har alltid saknat stoppning. Nu förstår jag plötsligt att stoppningen finns Överallt.
Nu har ni sett Med, här kommer Utan:

Utan, helt klart mer Mystiskt/magiskt.

polosignaler

Det här är en tröja som jag aldrig haft på mig förut.
Senapsgul med rymlig polokrage. Jag matchade den med blåjeans, lägg märke till hur jeanssömmen har samma senapsgula färg.
Jag har förstått att jag aldrig ska ha polokrage. Det har stått i tidningar tillexempel, men jag har också sett bilder på mig själv som var övertygande. När jag var 16 försökte jag ha polotröjor. vita, svarta, bruna. Ibland med mönster.
Sen slutade jag. I tidningarna hade det tillexempel stått att poptröjor ska man inte ha om man inte har väldigt lång hals. Jag har halt enkelt inte det.

Under dagen bar jag på den här osäkerheten, om halsen, hur den var kort och hur polokragen förkortade den. Andra orosmoment var kombinationen av mina maoistglasögon och den boll-liknande pagefrisyren jag går runt med. Hur det hela, i kombination, skulle bli för mycket murrig pk-student i början på 70-talet.
Bara murriga pk-studenter i början på 70talet har kombinationen senapspolo+stora brillor+bollig page. Icke att missta för svart/grå polo+välmarkerade brillor+rak page som helt klart slår an en mer nihilistisk intelektuell ton. eller bara polo i största allmännhet. Folk har ju aldrig det förutom de dagar de går till jobbet och blivit bitna av vampyrer och verkligen inte kan komma undan med att ha på sig en liten chic sjal runt halsen. Sådana är dessutom så lätta att rycka av, vilket man kan se i avsnitt 7 av True Blood.

Ingen sa någonting om min outfit, hursomhelst.
När jag gick på toaletten på jobbet låg där senaste numret av "klick!" eller "sofies mode". (de är utbytbara, det säger till och med cheferna på jobbet, så det är helt okej att skriva det utan att vara rädd att bli av med jobbet) Där stod det att HÖSTENS FÄRGER var helt rätt. Till HÖSTENS FÄRGER räknas de uppenbara, brun, röd, gul och - SENAP.

Jag måste alltså säga att jag blev snarare bekräftad i den här klädstilen, än ifrågasatt.
Jag kände mig dessutom Hel och Ren, eftersom inget var trasigt och senapsgul 100% ACRYL uppenbarligen inte får svettfläckar under armarna oavsett hur stressad man sitter och är över att någon på ens arbetsplats ska tro att man är maoist. Eller fangbanger.

igår

Igår klädde jag mig som en matsalstant.

När jag såg mig själv i spegeln insåg jag att jag förmodligen är dömd till att bli en matsalstant. Då blev jag allvarlig. Jag ska bli en matsalstant av den gamla skolan: ilsken och bitter.

Jag var tvungen att vara med eleverna i skolköket. Jag tycker inte om att vara i skolköket. Inte för att jag inte gillar att laga mat, utan för att jag inte kan något om skolkök, så jag står och ser helt fet och bortkommen ut i kläderna som man måste ha i skolköket.

När man jobbat en dag i skolköket så luktar man stekos och flott. Det är några av mina sämsta dofter. Då måste man åka hem på tunnelbanan med sorg i kroppen och fett och illaluktande hår.

Insmörjning

Igår mjukade jag upp huden med Ikeas bodylotion. Den luktar riktigt billigt, och det är den också. Man får nästan en hel liter kroppssmörj för bara trettio kronor, och då räcker förpackningen i ett helt halvår.

att hålla med

Idag matchade jag svart, vitt, beige och prickigt.
Det funkade ganska bra och jag upplevde det som konsekvent.

Enda kommentaren var från en kollega som sa: världens längsta halsband.
så långt var det inte, men det tyckte han.
jag var medgörlig och sa: ja, alla tycker det.