februari - en skyltning

Ni kanske undrar vad jag håller på med nu för tiden?
Det undrar jag också.
Uppenbarligen har jag klippt mig, och börjat bära tubtopp-magtröja. Men den uppmärksamme uppmärksammar säkert mer. Tillexempel mitt nya sällskap. Likt Ika hade Åke har även jag, förutom mina mimskills, en sidekick som är som en förvuxen docka.
Han bär en svart basker från mary quant som varit min mors, skir blå sjal under hatten och även knuten runt armen, willys gamla dödskallevantar som jag hittade i en låda och antog att han slängt, ett grönt nyckelband a la företag som profilerar sig mot de yngre typ p3 och högskolan i dalarna, detta är dock från Pregnacare och i den hänger nyckeln till mina föräldrars hus. För att göra helhetsintrycket mindre naket slängde jag även på honom mitt kanske mest älskade plagg, det otvättbara x-ray spex-linnet. Det har ingen form kvar att tappa, och trycket har jag gjort själv med en mall som willy gav mig när jag fyllde 21. Dessvärre strök jag aldrig efteråt - ska man ju göra så att färgerna sitter i - så nu tvättar jag inte linnet om det inte absolut måstes. Istället luftas det och här har den ultimata lösningen uppenbarats.
Slängd över armen har han även min guldglittriga nylon och plasttop, som kliar och är väldigt öppen i ryggen och som jag och Sara hittade på stadsmissionen på nytorget förra våren och som egentligen hon skulle köpa, men jag betalade för och sen fortsatte att ha hemma hos mig och använda. Han är helt enkelt, helt enastående både som stilig sidekick och dramatisk herrbetjänt.


För att fira länkar jag till den här videon med Poly Styrene som ju såklart är helt fantastisk och kunde jag klä mig i henne imorgon gjorde jag:



och om ni undrar över min outfit är tubtopsmagtröjan ett litet nummer som jag själv svängt ihop.
En olivgrön barn-T-shirt klipptes av vid armhålorna och sedan använde jag den som "sultanbälte" under "sultanbältes"-storhetstiden 2002-2004. Alltså den bars ovanpå lite låga byxor för att täcka glipan till den lite för korta tröjan.
Vid något tillfälle 2006 hade jag vid tillfälle problem med brösten som vanligt och ville ha bort dem och funderade på att köpa en binder via internet, men istället sydde jag in det gamla stycket ni ser ovan så mycket jag vågade, tre gånger på raken, och sen hade jag en smal tub som slimmade ner överkroppen till en platt muskelmassa.
i ungefär tio minuter, sen var titsen tillbaks igen.
idag har jag burit den tillsammans med svarta sweatpants och även grön munktröja vilket har gått väl ihop med att stanna hemma och städa och vika tvätt och sitta på pilatesboll och googla på olika katthemskattungar. Förutom att när jag böjde mig frammåt för mycket, tex när jag plockade upp kläder från golvet, för då halkade toppen ständigt ner, och brösten ständigt ut.

med nästa lön är det kanske dags för en ny investering.

Försvunnen stil

Jag har varit borta men nu är jag tillbaka.

Jag sitter i vardagsrummet och spelar ukulele igen. Allt är som vanligt. 2009 är inte ett år man måste vara rädd för, bara för att det går i hopplöshetens tecken. Idag är det tillexempel sol.
Jag har på mig jeans och svart linne, accompanjerat av blå skjorta med svaga rutsystem och en beige liten kofta med en saknad knapp ungefär i mitten, den där som man oftast brukar knäppa.
Ukulelen är en grön mahalo-uke som jag fick som betalning eller muta av en kulturfestival som jag var med och ordnade med och jobbade på 2007.
Jeansen har jag hittat i en låda som klara lämnade i vår lägenhet och sen sydde jag om dem. Det svarta linnet har jag i min ungdom stulit på en stor klädeskedja och den blå skjortan har nog tvivelsutan varit Saras innan, men jag har strongt mutat in den.
Den beiga koftan är ett mysterium. Jag tror att den tidigare varit lite "guldig", men nu är den alltså bara beige och saknar knapp. Kanske är det ett sådant slags år 2009 får bli.
Man tror att det är sämre, men det är egentligen mycket bättre.

Jag har börjat klä mig mycket i oflamsäkert, för jag funderar på att bränna mig själv i protest mot kriget i gaza. Annars inget nytt.