Jag har varit borta men nu är jag tillbaka.
Jag sitter i vardagsrummet och spelar ukulele igen. Allt är som vanligt. 2009 är inte ett år man måste vara rädd för, bara för att det går i hopplöshetens tecken. Idag är det tillexempel sol.
Jag har på mig jeans och svart linne, accompanjerat av blå skjorta med svaga rutsystem och en beige liten kofta med en saknad knapp ungefär i mitten, den där som man oftast brukar knäppa.
Ukulelen är en grön mahalo-uke som jag fick som betalning eller muta av en kulturfestival som jag var med och ordnade med och jobbade på 2007.
Jeansen har jag hittat i en låda som klara lämnade i vår lägenhet och sen sydde jag om dem. Det svarta linnet har jag i min ungdom stulit på en stor klädeskedja och den blå skjortan har nog tvivelsutan varit Saras innan, men jag har strongt mutat in den.
Den beiga koftan är ett mysterium. Jag tror att den tidigare varit lite "guldig", men nu är den alltså bara beige och saknar knapp. Kanske är det ett sådant slags år 2009 får bli.
Man tror att det är sämre, men det är egentligen mycket bättre.
Jag har börjat klä mig mycket i oflamsäkert, för jag funderar på att bränna mig själv i protest mot kriget i gaza. Annars inget nytt.
