Förra veckans – sjalspecial!

Grattis kamrater!
Förra veckan trodde ni att ni skulle få gå utan sjalspecial, men här kommer ett postumt inlägg:


Sjal med keps - kombinationssjalen!

Här avfotograferad bärandes av mig i lånta fjädrar på vårbergs tunnelbanestation.
Jackan och sjalen tillhör Sara Kaaman och Kepsen och munkisen tillhör den även fotograferande Mikael Bengtsson.
Det enda jag äger i kreationen är de flottiga brillorna och den lilla tischan som sticker upp i dragkedjans måttfulla slits.
Och den egna kroppen, vem äger den egentligen? Vid fototillfället var den nog fri, men inte min egen.

Men nog om ägandefrågor - till sjalen!
Det här är en mycket speciell sjal. Tunn som silke (kanske till och med I silke) med skirt hjärnsubstansmönster i vitt och orange.
Den är knuten kring skallen med snärt och styrka och skapar en "do-rag"-känsla med tillägg av en liten rosettliknande knytning vid vänster tinning.
Kepsen placeras sedan över. Den täcker eventuella misslyckade bakhuvuden.
Munkhuvan är frivillig men tillför.

Hur kändes det då att klä sig med hjärnan på utsidan endast täckt av en keps och en huva?
Som jag minns det, var jag lycklig. Inte många såg att det var en hjärna.
Jag upplevde även att jag såg "lite ut som en kille" och det gillade jag mycket. (ständigt denna paradox kring att vilja ha och vilja va).
Men trots lyckokänslorna har ensamblen inte upprepats, eftersom fjädrarna, som sagt, var lånta.

Det är en svår sits, tänker jag nu, att vara lycklig i andras kläder. Så man darrar av förtjusning och jag skulle aldrig förvägra mig själv denna upplevelse. Men trots allt ligger ett lika silkestunnt och hjärnsubstantskirt vemod över hela skalpen kvar, och rinner ner över bröstkorgen när jag påminns.
Men så är ju saknad något vackert.