Idag och igår har jag haft lånklänning. Svart trikå, med smågotig snörning, och en blomma i min flätade håruppsättning.Jag läste i en tidning att långklänning är höstens must-have. jag tänkte att jag skulle prova.
Jag har inte haft långklänning sedan jag klick på högstadiet på slutet av nittiotalet och kombinerade det med fjortonhålskängor. Den trenden är tillbaka har jag hört.
På stan såg jag ingen med långklänning. Jag åkte tunnelbana, jag gick på sveavägen, jag var på bio, jag åkte till söder (söder ska ju vara en mycket trendmedveten plats). Ingen långklänning. Inte förrän på tunnelbanan hem genom söderort ikväll satte sig en kvinna i hellång svart chador brevid mig och läste i en arabisk glosbok. jag kände mig äntligen bekräftad.
Annars var det svårt att gå i långklänning. Trikån liksom smet åt kring vaderna och jag tyckte det verkade lätt att snubbla. Jag hade även inledningsvis högklackade skor, vilket jag inte alls är van vid. kanske 6 cm klack, och det är ju anseenligt.
Det gjorde ont i fötterna och jag var tvungen att gå långsamt. långsamare än jag brukar. och min biodejt var hela tiden ett halvt eller ett steg före mig på gatan.
I håruppsättningen hade jag även en blomma som fäste upp min fläta som jag virat kring huvudet likt en klen turban.
Detta föranledde följande situation:
Jag plankar genom spärren i hagsätra och en man möter mig.
Mannen: Åh, vackra blomma, varför smyger du förbi?
Jag blev blomman och blomman var jag. Blomman hade dessutom inte behövs smyga förbi spärren, utan hade frankt kunnat vandra upp till spärrvakten och bli igenomsläppt. Blommor släpps igenom, betalar aldrig, faller mellan stolar, bara för att fångas av stiliga män.
Jag drog upp långkjolen och hoppade så gott och snabbt det gick upp för trappan till spåren. Väl medveten om att jag var en vacker blomma.
När jag gick på stan och spanade efter andra med långklänning som uppmärksammat trenden som är så på gång. (en annan trend som är helt rätt är ju dessutom got(h) - lägg då märke till snörningen i halsen!). Medan jag gick och spanade, och försökte att inte snubbla eller gå med hälarna först, vilket är dumt när man har högklackat, kände jag den Magiska, kanske mystiska auran som längklänningen gav.
Långklänningen kändes mycket mystisk/magisk. Och jag kände mig mystisk/magisk med den på. Något jag var dålig på att axla fullt ut.
När jag imorse låg hemma hos Jenna och spelade Mass Effect kom dock nästa upptäckt:
Nästintill oändligt lång trikå är nästintill oändligt formbar. Jag fick plats med hela Jennas täcke under klänningen. Det var både varmt och bekvämt. När jag satt upp kunde jag luta mig framåt och vila på det pressade täcket som om det var en kudde. När jag låg ner blev alla ställningar bekväma. täcket hölls på plats av det åtsmitande plagget som smet och karvade olika sorters former i det syntetiska vaddet.
Jag fotade det inte då, men har återskapat hemma med kuddar från anettes rum:
Vadderade kläder är fatsuitbrottare och hästtjejer förunnat. Jag tycker det borde ändras.
Länge har jag velat sy vadderade stora dräkter, men jag har alltid saknat stoppning. Nu förstår jag plötsligt att stoppningen finns Överallt.
Nu har ni sett Med, här kommer Utan:
Utan, helt klart mer Mystiskt/magiskt.
Blomma, du ser även mytisk ut. M M M...mmm. Kvinnan i chadoren bekräftade även mig som denna kväll hade en svart slöja ( hmmm...betyder väl i västerländsk klädeshistorik att man beslöjar ansiktet, men så var det ju inte utan bara delar av mitt hår ).
SvaraRaderaVilken glädje att se dig exprimentera med denna klänning. Jag ska nu berätta historien om den. Den köpte jag för kanske femton år sedan. Det var den svenske modeskaparen Marcel Marongui ( verkar inte vara så hett längre, ger bara 332 träffar på google ) som designat den. Då var den mycket vidare och hade mycket längre och större snibbar. En sen kväll när jag hade varit på univeristetet och studerat arabiska och sedan druckit öl på någon studentpub med min vän Olle, blev jag väldigt full. Fyllan slog nog till med full kraft först när jag reste på mig från pubbordet och resulterade i en väldans lust att städa puben. Det fick jag en liten stund. Sen var det dags att ta sig hem på cykel som jag hade ställt längs bort vid D ( E? ) husets baksida. Klänningen var besvärlig att cykla i och fastnade lätt i hjul och kedja. Jag landade flera gånger i de taggiga buskarna som löper längs södra husen. Nu skulle jag hem till kollektivet i Birkastan. Det gick inte så bra, jag hittade inte och beslöt mig för att sova på annan ort. Det första jag hittade var en restaurang vid namn "Claes på hörnet". Jag stod och bultade länge på entrédörren innan jag insåg att den var stängd. Onda tankar flög igenom mitt huvud, dom hade gjort detta för att straffa mig alt. dom gömde sig för att slippa mig. Jag var inte dummare än att jag försökte hitta en annan väg in. Sopdörren var öppen! HAHA! Men den ledde bara in till soporna och jag ansåg mig för god för att sova. Därifrån försvinner alla mina minnen resten av kvällen. Men när jag nästa gång betraktade klänningen så var den så sönder att jag var tvungen att sy in den, rejält. Sen tyckte jag att snibbarna var för extravaganta och jag sydde ner dom, detta var ju faktiskt en vardagsklänning - dock märkligt kommenterad av vissa.
Jag kom också att tänka på vår arabiska, som vi har glömt lite. Salam!
Karlsson! Jag tycker mycket om bilden med kuddarna i klänningen. Det är ny svensk design när den är som bäst. Jag avundas dig, som klär så bra i långklänning. Jag skulle inte klara´t. Ingen skulle kalla mig blomma.
SvaraRadera